I målet ”Commissioner of Patents v Thaler [2022] FCAFC 62”, i överklagande från: ”Thaler v Commissioner of Patents [2021] FCA 879”, VID 496 2021, beslu­tade den 13 april 2022, Honourable Chief Justice Allsop, och Justices Nicholas , Yates, Moshinsky och Burley hos The Federal Court of Australia att det artifi­ciella intelligenssystemet DABUS (Device for Autonomous Bootstrap­ping of Unified Sentience) INTE kan anges som en uppfinnare, eftersom uppfinnaren måste vara en fysisk person.

Beslutet går djupt in på detaljerna i formuleringarna i förarbetena, den australiensis­ka patentlagens historik och den praxis som ligger till grund för patenträttssystemet. Detta innebar att domstolen inte enbart tog hänvisningarna till ”person” rättskällor­na som en definitiv intäkt för att en uppfinnare enligt patentlagen ska vara en män­niska. Mot bakgrund av rättskällorna fann domstolen det hursomhelst klart att lagen tydligt föreskriver att en persons rätt att bli beviljad ett patent bygger på att en uppfinning härrör från en eller flera fysiska personers medvetande. De som bidrar till, eller tillhandahåller, en patenterbar uppfinningsidé har rätt till ett patent. Paten­tet är en belöning för deras genialitet.

Beträffande konsekvenserna av att tillåta icke-mänskliga uppfinnare i form av AI säger domstolen: ”Enligt vår uppfattning måste många viktiga överväganden göras i samband med artificiell intelligens och uppfinningar. Om exempelvis begreppet upp­finnare skulle omdefinieras till att omfatta artificiell intelligens måste man besvara frågan: vem ska tilldelas patentet och dess rättigheter? Ett eller flera av följande alternativ skulle vara möjliga: ägaren till den maskin på vilken programvaran för AI körs, utvecklaren av programvaran för AI-systemet, ägaren av upphovsrätten till dess källkod, och den person som matar in de data som används av AI-systemet för att AI-systemet i sin tur ska kunna leverera sitt resultat.

Om ett AI-system skulle tillerkännas uppfinnarskap borde inte rimligtvis även standarden för uppfinningshöjd justeras, så att denna inte längre bedöms med hänvisning till kunskapen och tankeförmågan hos den hypotetiska fackpersonen på området? Om så är fallet, hur? På vilka grunder ska patent kunna ogiltigför­klaras framöver? Hur ska man hantera otillbörligt uppfinnarskap och rätten till uppfinnin­gen då uppfinnaren uppges vara en maskin?

Under domstolsförfarandet kom parterna överens om följande fakta:

• AI-system implementeras i maskiner och är programmerade för att simulera specifika tankeprocesser och handlingar hos människor. Artificiella neurala nätverk implementeras i maskiner och är självorganiserande i syfte att simulera hur den mänskliga hjärnan bearbetar och alstrar information. AI-system kan innefatta, eller utgöras av, artificiella neurala nätverk.
• DABUS är ett AI-system som innehåller artificiella neurala nätverk.
• Utdata från DABUS uppges vara uppfinning som är föremål för patent­ansökan.
• DABUS är varken en fysisk eller en juridisk person.
• Dr Thaler äger upphovsrätten till DABUS-källkoden, äger datorn som DABUS arbetar på och ansvarar för underhålls- och driftskostnaderna för DABUS och datorn som den fungerar på.
• Dr Thaler är inte uppfinnaren till uppfinningen som är föremål för patent­ansökan.

Dessa fakta gjorde möjliggjorde för domstolen att komma fram till att Dr Thalers patentansökan inte uppfyller Reg 3.2C(2)(aa) i Australian Patents Act 1990, som kräver att en sökande ska uppge namnet på uppfinnaren till den uppfinning som patentansökan avser.

Följaktligen ansluter sig härmed praxis Australien till gällande praxis i Europa och USA, där motsvarande beslut har tagits vid EPO, UKIPO och USPTO.